Senaste inläggen

Av Frida - 23 juli 2010 19:59

Jag blundade, så hårt, väntade med rädsla i hela kroppen. Kanske jag skulle börja skaka nu, kanske jag skulle be om nåd, det hade ju inte hänt än. Det var ju bara ett slag i luften. Men det hade ju inte hänt med mening, det var inte mitt fel, det var ialla fall det jag försökte intala mig.


Jag träffade honom bara en gång, det hade bara varit en engångsföreteelse, jag var förvirrad, förlåt. Det hade jag kunnat säga, istället blev det bara en massa skrik och gap och tomma hot. Det hade inte behövt komma till det här.


Han hade hittat något, något annorlunda, kanske såg han det på mig, det måste han ha gjort. För jag såg det varje dag när jag tittade mig i spegeln såg jag den fula, dåliga människa jag verkligen var. Jag såg samvetet stirra tillbaka på, skakandes besviket på huvudet. Kanske han såg det, därför stod vi här idag, i denna stund.


Men vi hade ju inte haft det bra, han måste ju veta det åtminstonde. Vi såg ju knappt på varandra längre. Brydde oss knappt om varandras liv, som en vana hade byggts upp, en dålig vana. Jag trivdes inte, jag ville bara att någon skulle se mig, jag ville bara vara intresserant för någon, bara för en kväll skulle jag betydda något skulle jag sagt.


Slå då, tänkte jag, slå då, vad väntar du på. Men inget hände. Men något hände med mig, något blöt började rinna ner för mina kinder och jag öppnade ögonen. Tårar, efterlängtade tårar, äntligen en reaktion, en normal reaktion. Han stod framför mig, slaget i luften var borta. Borta var den starka, aggressiva grottmannen som idag valde slag före resonlighet. Istället stod där mannen jag älskade, för nu såg jag honom, hans tårar var där likagärna som mina.


Förlåt, kunde han ha sagt, jag älskar dig kom heller aldrig fram. Istället kom handen upp och torkade bort mina tårar och sedan kom kramen, efterlängtad mjuk kram. Sen kom kyssen, den varma mjuka kyssen. Ibland är handling bättre än ord, om det är en god handling.

Av Frida - 13 juli 2010 14:42

Barnen skriker, så högt att jag nästan vill hålla för öronen. Jag försöker trösta, försöker mata, försöker vagga men de slutar inte. Tårarna är nära nu, jag känner det, jag kommer bli galen. Han kommer in, ser såklart bara det han vill se. Tar ett äpple och börjar tugga på, lillan vill ha fastän maten  precis ska ställas på bordet. Ja jag hann med det med, mat, ungar, skrik och gap. Hon får det han inte vill ha, jag stirrar på honom. Han rycker på axlarna, vad? Som ett stort frågetecken, alltid som ett frågetecken. Helt vilse i den här världen. Maten äts, fast inte i tystnad, aldrig i tystnad. Ändå är det aldrig vi som pratar. Barnen vill ha mer mat men lillan ska bara ha ketchup vid sidan, det blir fel igen. Minstingen skriker efter mer men vi är helt enkelt för långsamma. När han är färdig ställer han tallriken i diskhon utan att bry sig om att skölja av den. Bryr sig inte om att lillan är färdig, hjälper mig inte att duka av. Sätter sig i soffan och sporten är på, som vanligt. Jag ställer mig upp, plockar av från bordet, slänger resterna i komposten. Sköljer av tallrikarna och diskar rent kastrullerna. Resten går in i diskmaskinen som brummar lågt när jag sätter igång den.


Jag tar med mig barnen till badrummet och tvättar av dom. Sedan säger jag till lillan att ta på sig sin jacka och sina skor. Sedan tar jag på minstingen skorna och jacka och sedan mig själv, han märker ju såklart inget. Det brukar han inte göra. Lillan säger hejdå men han hör inget för ljudet på tv är såklart högre än normalt för örat. Jag tar våra väskor, lillan får bära sin som hon packat själv. En liten tår faller ner från min kind som jag snabbt torkar bort.

Vi har varit här tillräckligt länge nu, han blir inte bättre, jag trodde min närvaro skulle förändra honom. Jag hoppades för mycket.


Jag stänger dörren bakom mig försiktigt och börjar gå ner för trapporna med minstingen i famnen och två väskor på andra handen. Lillan får hjälpa till att öppna dörren och när den är öppnad får hon syn på honom. Hon skriker till av glädje och springer till hans famn. Han lyfter upp henne och kramar henne hårt. Minstingen och jag går fram och kramar honom också.Nu känns allt bra igen.


När vi satt in barnen i bilen kramar han mig en gång till, extra hårt och då kommer tårarna jag försökt undvika. Han torkar bort dom. Jag kysser honom och hans mjuka läppar känns underbara mot mina, passar perfekt.


"Din mor var tydlig, han skulle inte förändras, inte ens för din skull." sa min man till mig efter den underbara välkomstkyssen. "Jag vet, jag trodde bara, för mammas skull att han skulle ändra sig. Men han varit så ända sen jag var liten, ända sedan min mamma var hemma med oss när vi var små, trodde bara för en gångs skull att skulle ändra sig, för allt hon gjort för honom", sa jag och tittade på honom. Tårarna ville inte sluta. "Vad är det?" "Hon kommer dö ensam på hemmet, hon kommer dö utan honom", sa jag och tog upp handen på munnen att slippa höra mitt snyftande. "Hon kommer inte dö ensam, hon har dig, hon har oss", sa han och log och tog bort min hand. "Och jag trodde jag var tydligen nog när du åkte, du kanske kunde dölja vem du är för din far men aldrig för mig, du ska aldrig behöva göra det för mig", sa han och kramade om mig hårt och allt det släppte. Han kysste mina läppar en gång till och öppnade bildörren åt mig. Jag satte in bilnyckeln och motorn dånade under motorhuven. Han öppnade passagerardörren och satte sig på sätet med ett leende. "Gud vad jag saknat er, jag vet att det bara varit några dagar men huset är inte detsamma utan er", sa han och tårarna var inte för långt borta hos honom heller. Precis som jag ville ha det, precis som det skulle vara. Han började rabbla upp allt han hade gjort hemma, inte för att skryta utan för att se mitt leende av hans ansträngning. Inte hans ansträngning, hans tydlighet för vad som var viktigt i mitt liv, i vårat liv.


Jag svängde ut på huvudleden och begav oss hemåt, där vi tillhörde, där vi var menade att vara hela tiden.

Av Frida - 5 juli 2010 19:51

"Min älskade Filip, sedan jag träffade dig blev solen ljusare, marken grönare och livet lättare. Mitt leende är svårt att missa, mitt skratt hörs på långa vägar när du i närheten. Jag älskar din humor, ditt sätt att se på saker inte som ett problem utan en lösning. Jag älskar dig för ditt mod, för att du har mod att våga ge in i kärleken med mig med ett öppet hjärta. Jag väljer denna dag att säga ja, ja till att dela mitt liv med dig. Ingen dag har varit lyckligare än denna. Denna dag är början på resten av mitt liv" 


Filip läser Tereses bröllopslöften om och om igen. Han tittar ner på papprerna på bordet, en signatur är allt som krävs för att det ska vara över. En signatur och deras äktenskap är slut. Pennan darrar när han börjar skriva sitt namn på pappret -Filip Björkman-  Att det ska vara så lätt, ett namn är allt som krävs, en signatur.


"Kära Terese, kanske det inte är naturligt att skriva ett skilsmässolöfte men idag känns det inte som jag har ett val. Jag har stått ut mycket, mer än vad en människa borde göra. Jag stod ut med när jag fick ta över ansvaret för barnen när du förlorade jobbet, jag stod ut med att du låg i soffan hela dagarna och inte lyfte ett finger. Jag stod med när du ändrade beteende och började komma hem full efter festat en hel natt. Jag stod t.o.m ut med ditt snedsteg. Jag förlät dig för jag känner dig, jag vet vem du är, eller det var det jag trodde iallafall. Så lyssna noga på mig nu. Det är en sak att ta ut allt på mig, det är en sak för mig att låta mig leva med din skit. Jag säger det här bara en gång, jag tolerar INTE att du skadar mina barn, mina säger jag för du har inte varit där och de känner inte dig. Men jag lät anmälan vara för att du är ändå deras mamma. Nu är toleransen slut, den försvann när du satte dig i bilen med mina barn full. Om inte jag hade upptäckt det, vad kunde ha hänt. Vi kunde ha varit så lyckliga. Så här är mitt löfte till dig, skärp till dig! Nyktra till och skriv på papperna. Låt en av oss bli fri och sen tar du och skriver in dig på rehabcentret. För om du inte gör det så kan din nästa signatur likagärna vara till din egen dödsdom."


Terese tittar på pappret från Filip om och om igen. Han hade rätt, de hade kunnat blivit så lyckliga. Så här satt hon, tittade på pappret hon hade lagt upp på bordet, på pappret till rehabcentret. Skilsmässa var klar. Han var fri, som han ville. Hon tog upp whiskeyflaskan och satte den vid läpparna. Lyfte samtidigt upp Filips brev, ett kort ramlade ut från kuvert. Hennes barn, han hade skickat med ett kort på deras barn. Flaskan ställdes på bordet. Tårar rann ner för hennes kinder. Ett namn är allt som krävs, ett namn för ett nytt liv. Vet inte om skulle klara det, vet inte om hon hade vad det krävs. Men just nu, i ditt ögonblick, i denna sekund av tvekan till att dricka hade hon en chans. En chans till ett lyckligt liv, en chans att bli fri. Signaturen var inte lång, den var enklast. Det har var ju bara början, början av resten av hennes liv.

Av Frida - 23 juni 2010 21:03

Jobbet hade gett Helen ett helvete idag, papper efter papper som ska fyllas i, stämplas och läggas i nästa hög som sedan ska köras ner till Håkan på postkontoret. Hon äcklas varje gång hon kommer ner och ger honom papperna, det är nästan som hon kan se han slicka sig på munnen när han ser henne stiga ut ur hissen. Varje gång "råkar" han slänga ett papper på golvet så hon blir tvungen att börja sig ner och hämta upp det. Hissen upp kunde inte vara mer kränkande.


Helen har försökt prata med chefen men såklart han inte lyssna, jävla mansgrisen, såklart att hon var tvungen att göra sitt jobb utan att klaga, han gjorde ju inget farligt. "Titta men inte röra" var det ända han sa.


När hon kom hem försökte hon ringa sina väninnor men ingen svarade, hon lämnade meddelande på deras telefonsvarare och en ringde tillbaka men hade egentligen inte tid att prata. Så här var det jämt, var det inte jobbet så var det dom. Stina, Ellen och Ylva, hennes tre närmaste vänner, eller åtminstonde hade de varit de från början. Tyvärr växer man ifrån varandra men ända sedan han kom har det varit som hon inte exiterat längre, plötsligt hade de inte tid, plötsligt var deras liv fullt med grejer att göra utan henne. Och när de väl umgicks så pratade de bara om deras liv.Ylva: "Hörde ni att jag ska få en befodran snart, cheferna älskar mig på jobbet." Stina: "Ja men herregud", sätter nästan sin cosmodrink i halsen och ler. "Jag med, eller jag menar jag kommer få ha mera uppgifter i makeup affären jag jobbar, så det är väl nästan som en befodran tycker jag. Ellen: "Ja verkligen, jag tycker verkligen jag kommit långt jag med, de ger mig lite dyrare kläder att ha på mig på plåtningarna, hur är det på jobbet Helen? Fylls papperna i ordentligt?". Sarkasmen märktes på långt avstånd. Helen tittade på henne och log. "Jodå, det går.." Ylva avbryter såklart. "Jag glömde säga, hörde ni vad Niklas sa till mig häromdan..." Och så fortsätter det. Egotrippade idioter.


Så här satt hon i soffan hemma och väntade. Leendet blev bara större för varje minut som gick, snart skulle han vara hemma. Det var tidig förmiddag och för henne skulle inte jobbet varit slut på flera timmar. Men nu hade hon fått nog, de fanns gränser. ÄckelHåkan hade uppfört sig som han brukade och nu när pappret ramlade på golvet hade hon bara struntat i det, när han bett henne plocka upp det. Hon hade ignorerat honom och börjat gå mot hissen. Han hade ställt sig upp och sagt "nu plockar du upp det din jävla hora!" Precis vad hon behövde höra. Hon vände sig om, gick fram till hon och gav honom en örfil. Han stirrade på henne, "din jävla fitta, fan gjorde du så för, du kommer inte jobba här mer kan jag lova dig." Hon tog sin mobil ur byxfickan och stängde av inspelningsknappen. Spelade upp det igen och sa: "Vi får se vem som får jobba kvar" Vände på klacken och gick. Och innan hissen stängde hade hon sagt: "Glömde jag nämna videon också?"


Chefen hade varit tyst hela tiden men när han sett och hört hon visat och hon förklarade att hon minsann skulle stämma hela stället för sexuella trakasserier om han inte omflyttade henne omeddelbart. Sedan var det inget mer helvete. Idag hade hon en tidig dag, hon hade begärt att få en för att få spendera det med någon stod henne nära. Hennes vänner hade slutat höra av sig men det var likagärna det. Det hade visats sig att hennes inte var så pålitliga att ha omkring sig ändå. Stina hade ringt upp henne häromdan och när Helen hade berättat hela historien om jobbet hade hon inte sagt något på ett tag men sen började glappen på munnen gå, det var Stina bra på. Ylva hade inte fått någon befodran och anledningen att cheferna gillade henne så mycket var att hon låg med en av dom. Ellen hade inte fått nya kläder men de hade bett henne gå ner ett par kilo. Stina arbetsuppgifter hade ändrats, nu fick hon städa mer i affären än vanligt. "Så egentligen är vi alla avundsjuka på ditt liv, att du vågar stå upp för dig själv och åtminstonde har du Sam att komma hem till." Ja hon hade det, det hade hon verkligen. "Det påminner mig, har inte tid att prata mer Stina, men tack för att du var ärlig, det var verkligen uppskattande."


Nu kom han springande in genom dörren, hennes ögonsten. "Helen gissa vad som hänt idag?" sa Sam och sprang in i sin Helens famn. Tårarna var nära. "Helen är du ledsen?" frågade han. "Nä," sa hon. "Berätta allt som hänt, jag vill höra allt om ditt liv." Sju-åriga Sam, adopterad av henne som 3-åring när hennes syster som dött i en bilolycka med hans pappa. Hon var allt han hade, han var allt hon hade. För hur hade egentligen hennes liv sett utan honom, hade hon varit älskarinna, bantat ner sig totalt i modeträsket eller inte stått på sig själv på jobbet. Han fick att vilja leva bättre och sundare. Han hade bara henne, hon var hans nära, inte hans mamma, men nära nog.

Av Frida - 21 juni 2010 19:58

"Hej vännen. Idag bränner solen mot ryggen, havets vågor som slår mot klipporna. Sanden fastnar mellan tårna. Hans armar kramar om en bakifrån och klappar på den stora magen. Vi bestämde igår för att rymma. Var trött på alla som tjatade, som ville bestämma allt. Det var vi som skulle gifta oss-Anna och Karl-inte någon annan. Men vi for inte långt, jag menar hur långt kan man åka med dig i magen. Du börjar bli tung, nästan helt färdig. Bara en vecka kvar. Jag vet att du inte var planerad men ändå, jag kan inte hjälpa att längta ihjäl mig. Som om du har varit där i bakgrunden hela tiden, saknad från våra liv. Jag kan inte förklara hur det känns att känna hur du lever därinne, lever inom mig. Hur du rör dig, när du är vaken, när du sover. Hur du tycker det är jobbigt när man ligger så eller hur du alltid gör mig törstig efter klockan tolv. Eller väcker med sparkar prick klockan sju. Du kommer vara envis, du kommer trotsa men du kommer att älska och vara så älskad. Mamma älskar dig redan, som jag aldrig gjort annat. Vi är påväg till hotellet efter ha varit på stranden. Din pappa försöker köra försiktigt och jag kan inte hjälpa att le när han försöker vinka trevligt på våra omkörare. Jag skriver snart igen, får se om jag hinner innan du dyker upp. Din mamma Anna"


"Hej, fan vad jag skriva.. hej det är jag din pappa. Karl heter jag, men det kanske du visste. Anna skriver jämt till dig säger hon. Jag vet inte vad jag ska skriva, vad vill du höra. Nä stryk det.. Jag är här för en anledning och tyvärr ingen bra anledning. Förlåt för skrynkliga pappret, för de våta fläckarna men jag tror inte jag kan börja om från början igen. Anna mår inte så bra, du mår inte så bra. När hon skrev till dig sist så åkte vi bil. Jag körde sakta, jag lovar. Men den kurvan, den svängen. Jag trodde inte han skulle åka rätt ut, jag trodde inte det. Jag vet inte mitt fel, det hade Anna sagt till mig just nu, inte mitt fel. Men det var jag som körde, om jag hade bromsat lite, saktat ner kanske det inte hade hänt. Sluta upp nu Karl, det var inte ditt fel, det hade Anna sagt. Älskade Anna. De låter mig inte träffa er. Tror jag håller på att bli tokig snart. De lilla jag fick träffa er igår räcker inte. Så jag ber dig, håll dig vid liv, håll mamma vid liv. För jag klarar mig inte utan er. Älskar dig redan, lilla vän. Var stark, hoppas vi syns snart. Din pappa."


"Hej vännen, hur mår du? Det var längesen sen sist. Förlåt att det tagit sån tid men som sagt fullt upp. Önskade jag hade mer tid men tid går så fort, för fort. När vi pratade sist började du känna igen vissa namn men mig var fortfarande tomt. Tillfällig minnesförlust sa dom, tillfällig, tillåt mig att skratta. Men jag lovade, jag lovade att skriva så nu gör jag det. De trodde du var okej, att smällen i huvudet inte varit så farlig. Men de hade så fel, jag önskade att jag hade varit där och hållt din hand. Sagt att allt skulle bli bra, jag önskar att jag hade gett dig en sista kyss innan du försvann från mig. Varje dag hoppades jag att du skulle minnas igen, men dagar blev till veckor, veckor blev till månader och nu har det gått 10 år utan resultat. Anna heter jag, kommer du inte ihåg mig. Min man säger att jag ska sluta skriva, sluta hoppas. Men jag kan inte hjälpa det, du var mitt livs kärlek och du försvann. Förlåt, du kan inte hjälpa det. Men jag gör det inte för din skull längre, jag gör det för henne. Julia som din dotter heter, du glömmer ju så lätt. Hon lämnade en lapp till dig här. Jag har inte öppnat det, det är till dig. Jag vet, jag ska inte säga det men jag gör det ändå, jag saknar dig. Anna."


"Hej vännen. Jag håller just nu upp bilden av dig i magen framför mig. Såna små ben du har, det har börjat synas. Kollegorna på jobbet har gett mig kommentarer, jag skrattar bort de mesta att jag ätit för mycket. Men nu när bilden är här, när de säger att du mår bra kan jag med glädje skrika ut att jag väntar barn! Så skönt att äntligen få säga något. Men de hade nog inte väntat sig något annat, sen jag och Johan började träffas så väntade de bara på nyheten om barn. Kanske ska presentera mig, jag heter Julia, är 30 år och jobbar som förskolelärare och är din mamma. Mamma-din mormor-blir nog lite chockad, hon trodde vi skulle vänta lite längre. Hon ville nog säga att vi är precis som hon och pappa-din farfar-var men hon kunde inte få fram det. Ända sedan han försvann har hon varit sorgsen. Göran har praktiskt taget uppfostrat mig tillsammans med din mormor. Karl, min pappa, eller vad man nu kan kalla honom. Han försvann när jag var liten. Han finns vid liv men han är inte här. Ska jag berätta en hemlis, jag tror han minns mig, jag vet mamma säger att aldrig komma ihåg när hans närminne är skadat så svårt. Men när jag var hemma hos honom igår för hjälpa honom städa och tvätta (han tror jag är städerskan) hittade jag en ask bland hans sockar. Jag öppnade den, han hade ändå somnat framför teven igen. Hittade mammas alla brev och längst under hittade jag ett kort på mig när jag var tio och mitt brev jag hade skrivit. Jag älskar dig pappa, bli frisk snart, stod det. Det var skrynkligt och läst flera ggr och hade fläckar av tårar på det. Jag gick ut till honom och kramade honom när tårarna började rinna vaknade han och kramade om mig också och sa "Julia, jag älskar dig också, förlåt att jag glömde dig" Jag tittade på honom och log, han log tillbaka men sen var han borta igen. Men han har aldrig sagt något till mig, inte ens mitt namn. Oj, det här var ett långt första brev. Men du behövde höra det. Älskar dig vännen. Din mamma Julia."


Karl tittade på Anna, tittade på när hennes grålätta hår rufsade till i vinden. Det kan nog bara varit sekunder innan de steg in i sjukhusentren för att hitta det kafe där Julia och Johan väntade på dom. Han tog tag i hennes arm, det var dags. "vad gör du?" säger hon och stirrar på honom. Han kysser henne, kysser henne som han aldrig gjort innan. Hon stretar först emot men låter sig sedan bli kysst. När han släpper henne ger Anna honom en örfil, inte hårt men ändå för att få en reaktion på hans beetende. Hon vill gå sin väg, fastän han aldrig gjort något sådant innan ville hon inte vara där för nästa steg, glömskan. Han gick efter. "Anna, du måste lyssna på mig!" skrek han. Hon stannade, hon hade inte hört honom säga hennes namn på så många år. Hon vände sig om och tittade förvånat på honom. "Vad sa du?" frågade hon förvånat. "Kommer du ihåg när du berättade för mig att du var gravid med Julia, hur jag var nära att sätta den där potatisen i halsen", sa han. Annas ögon glänste. Han fortsatte, "du har alltid haft en talang för att tala om saker vid fel tillfällen, som när du berättade att jag fått en dotter men inte mindes henne, eller att du gift om dig, eller när du sa att du skulle sluta komma förbi, sa han och tog hennes händer i hans. Tårarna rann nu ner för hennes kinder. "Jag kanske är sent ute, jag kanske inte ens har en chans längre men jag är ledsen att jag glömde dig, du anar inte", sa han och tårar rann nu ner för hans också. "Huu..rr, sa Anna med tårarna i halsen. "Hur länge?" "Cirka 1 år, jag kunde inte med, jag var rädd att det skulle komma tillbaka och det var några månader efter Görans död. Jag kunde inte med..", sa Karl och tittade på deras händer och smekte tummarna över hennes. "Men Julia? Inte ens henne" sa hon. Han tittade henne i ögonen igen. "Spelade någon roll, hon hade redan levt utan mig i så många år, skulle det vara någon skillnad för henne. Men jag kan säga att det började med henne. Hon fick igång mig, mitt minne", sa han och log. Anna log med och tog hårdare tag i hans händer och släppte dom sedan för att krama om honom. Han kramade henne tillbaka. "Glöm aldrig igen, lova mig det", sa hon och tittade honom i ögonen. "Aldrig", sa han och kysste henne. "Jag glömde dig aldrig pappa, bara så du vet", hörde de en röst säga framför dom. Där stod Julia med bebisen i famnen. Anna och Karl släppte varandra och gick fram för att omfamna deras dotter och dotterson. "Han heter Karl pappa", sa Julia när de släppt varandra. De torkade bort tårarna från ansiktet och Karl sträckte fram händerna för hålla sitt barnbarn. I bakgrunden kunde han höra Anna och Julia prata tyst. "Jag undrade vart ni hade tagit vägen", sa hon. "Hur mycket hörde du?", frågade hennes mamma. "Varenda ord", sa hon och log. Anna gjorde detsamma och kollade på hennes livs kärlek hålla deras barnbarn. "Hej vännen", sa Karl till sitt barnbarn och vaggade honom fram och tillbaka försiktigt. "Jag tänker inte missa en minut av ditt liv"..


Av Frida - 20 juni 2010 19:51

Lousie började alltid dagen med en kopp te, oavsett om hon hade jobbat nattskift eller tidiga morgonskiftet. Det gick inte att bryta, te var något hon blev rofylld av, något varmt i magen efter krupit upp ur den varma sängen.


Det hade blivit en vana förlängesen. Hon märkte att hon tyckte att det lindrade baksmällan efter varit ute med kompisar och festat så efter det fastnade hon. Hon var tvungen att ta en kopp dagen efter varje party för att slippa baksmällan.


Lousie satt och tittade ut genom sitt fönster. Staden var tyst, det hade börjat ljusna, man kunde se lampor tändas en efter, hon kunde se grannfamiljen gå ut med sina barn til bilen för att lämna dom på förskolan, hon kunde se mannen kyssa sin hustru och barn hejdå innan han gick sin promenad till jobbet. Han vinkade hejdå när de backade ut från parkeringen och ut på stora vägen. Erik som mannen hette, tittade in i hennes fönster och började gå med riktningen mot hennes lägenhetshus.


Nu var det dags igen, det hade börjat så oskyldigt, Lousie hade låst sig ute och Erik hade välkomnat henne in i sitt hus när hans fru och barn var bortresta över helgen, hon visste att hon hade druckit för mycket. Hon visste att hennes omdöme var dåligt, nästan helt borta. Så när han började kyssa henne sa hon inte nej, när han tog med henne in i till sovrummet sa hon inte nej. När de låg med varandra njöt hon. 


Dagen efter gick hon hem i skam, lovade sig själv att det var en fyllegrej när hon satt och drack sitt te. Att det aldrig skulle hända igen, hon skulle aldrig kunna se hustrun i ögonen eller de fina barn de hade. Hon ville inte förstöra hans familj, det hade hon nog av själv. En förstörd familj. Så när han kom förbi för att förklara, för att få henne att lova att vara tyst då svarade Lousie naturligtvis ja, ingen skulle få veta och när han hade kysst henne igen backade hon inte, det var skönt att bara få säga ja.


Men nu, några månader senare, efter han besökt henne innan jobbet eller när frun och barnen var bortresta fanns det inga ja kvar, hon kunde inte sluta, hon ville så gärna bli älskad även om det var falsk kärlek. Samvetet hade försvunnit, skammen var borta. Kanske hustrun visste, hon kanske inte ville se det som mitt framför henne. Men hon kanske dessutom visste det Louise visste, att Erik skulle aldrig lämna sin hustru för henne. För honom var Lousie inget annat än en sex för honom.


Lousie hörde den lätta knacken på dörren, hon ville inte öppna egentligen. Hon stod snart inte ut med sig själv men hennes beroende var större, starkare än henne. Hon drack upp det sista av sitt te och gick mot dörren för att släppa in honom. Lousie tänkte nog inte på att hon vinglade in i bordet och välte vodkaflaskan som stod på bordet. Hon stannade. Den var tom, det hördes bara ett lätt klirr när den ramla ner på sidan. Det påminde henne, hon måste köpa mer.

Hon trodde hon skulle klara sig till ikväll, det måste hon. Hon fortsatte mot dörren när bankningen blev lite hårdare den här gången och öppnade dörren. 


Lousie gick in i sovrummet och började ta av sina kläder. Erik steg in och med sig hade han en påse som hon inte hade sett i fönstret. Han ställde påsen på bordet och tog ut vodkaflaskan, han visste att hon inte skulle bli lika rolig utan den. Sedan gick han mot sovrummet och tog av sig kläderna medan han gick. Han berättade glatt vad han hade med sig för present till henne när han låg ovanpå henne. Hon log trodde hon, men egentligen visste hon inte vad hon kände. Hon visste bara att hennes te skulle inte smaka lika bra utan det.

Av Frida - 24 maj 2010 22:02

"Jag tar mitt vassa föremål och trycker den mot handleden. Inte för nära någon ådra och inte för djupt heller. Jag är här för att göra skada, inte död. Såret öppnar sig, jag kan se blod börja sippra fram i dagsljuset. Det väller ut från det öppna såret jag just orsakat och försöker hitta en flyktväg ifrån sitt fängelse, den har fått smak av frihet och tänker inte ge upp i första taget. Först stirrar jag, men jag vet bättre än att låta det blöda för mycket. Så jag tar handduken som ligger bredvid mig och trycker för att stoppa blödningen. Men jag är inte färdig än, inte ens nära, jag tar upp det vassa föremålet igen och skär igen och igen och igen. Tills jag märker att endorfinerna börjar känna sig hemma i kroppen och jag får ett lugn och jag blir rofylld. Jag trycker handduken mot handleden igen så hårt som jag kan. Jag är färdig, för denna gången."


Hon kollade på blomman som precis köpt från affären. Hon hade vetat precis vart den skulle stå när hon köpt den. Visste precis vart den skulle passa någonstans. Men nu passade den inte, där var inte alls där den skulle stå. Det var fel, det var inte alls som hon hade föreställt sig. Hon suckade och ställde den på bordet. Satte sig ner vid bordet på kökstolen och stirrade på blomman. Den var så vacker, den var så välkommen när hon hade tittat på den i affären, den passade i hennes liv. Men när den hade kommit hem till henne var det som den hade vissnat, som den hade tynat bort i hennes närhet. Det var som den kände hennes känslor, att det inte var verkliga för den när den väl hade kommit utifrån och in i hennes liv. Den var inte alls välkommen, på utsidan kanske det verkade så men inuti skulle den aldrig komma henne så nära som den ville. Hon ställde sig snabbt upp och tog ilsket blomman ur blomkrukan och gick fram till diskhon och öppnade skåpet under och slängde argt den vackra blomman i papperskorgen. Den var helt enkelt för vacker, för vacker för hennes närvaro.


Han tittade på henne, kunde inte förstå hennes reaktion. Han hade precis sagt att han inte orkade längre. Han orkade inte längre. Han fick ingen respons. Han hade försökt och försökt att älska henne men hon vägrade. Hon vägrade bli älskad. Han visste att det inte var lätt, ingen fick älska henne. Inte ens hon själv, han visste om ärren. Även om hon försökte gömma dom, även om hon låtsades att hon inte hörde vad han sa när han tog upp ämnet. Ämnet om dom, han fick gärna prata men hon ville inte lyssna. Hon trodde att det funkade ändå, hon trodde att hon visade kärlek. Men han trodde knappt hon visste var det var. Så här satt han och hon hade inte rört en min. Hon hade hört varenda ord men hon ville inte ta in det. Hon ville inte bry sig. Hon ville vara känslokall. Han frågade henne om hon inte hade något att säga, inte en min. Nu var det banne med nog. Han blev arg, han gick runt bordet, tog tag i hennes axlar och vände henne mot honom. Men hon ville inte möta hans blick, antagligen för rädd för att brista, för att visa något. Han kysste henne på pannan och gick ut ur rummet och tårar rann ner för hans kinder. För han älskade henne, men han kunde inte leva med att inte bli älskad tillbaka.


Hon tvekade, hon hade handen knuten uppe i luften och gjorde sig beredd på att knacka. Men hon visste inte om kunde, om hon vågade. Men det var dags, det hade gått för lång tid, hon kunde inte leva så här längre. Hon skulle våga, hon hade kommit så här långt för att ge upp nu. Hon knackade försiktigt och väntade på svar. Det var en kvinnlig röst som svarade kom in och hon öppnade dörren långsamt. Kvinnan satt med händerna i knät och tittade på soffan framför henne. Där satt han. Hon gick in i rummet, inte för fort, inte för långsamt. Satte sig bredvid honom i soffan. Hon frågade om vi var redo och tog upp block och penna. Hon tog hans hand i hennes, satte andra handen på magen, det var dom, alla tre.

Av Frida - 23 maj 2010 19:42

Pappan tittade på henne när hon skrek till honom att hålla käften. Han blev helt stum, han trodde inte sina öron. Talade, nej rättar detta, skrek med en sån hänsynlöshet, ingen respekt för någon äldre. Ännu mindre sin egen far. Hon stormade ut ur rummet och man hörde henne smälla i dörren till hennes rum. Han suckade, satte sig ner vid köksbordet och tog upp kaffekoppen från bordet och drack en klunk. Usch, kallt var det, det hade varit varmt när grälet började. När han hade tagit ur hörlurarna ur hennes öron för att få hennes uppmärksamhet, när han hade börjat prata om varför hon inte ville ha den maten som blev serverad. Varför hon inte lyssnade på tilltal. 11 år, vad hände.


Han hade ju kommit upp i åldrarna nu, över 50 redan och gråa hår började dyka upp i nacken och fortsatte uppåt. Hans fru tyckte att han skulle färga det. Men han tyckte att det var dags att bli gammal. Tyckte inte att man behövde ändra på någonting. Så han började minnas bakåt, minnas hur det var när han själv var liten. När han råkade en gång komma hem försent och han hade blivit utan mat. När han en gång råkat tala utan tillåtelse och fått en örfil. Men det var andra tider nu, en annan era. Inte samma musik, inte samma jobb, inte samma respekt. Han ville inte att hon skulle respektera henne av rädsla. Men han ville bara bli respekterad som person.


När de inte kunde få barn, när de äntligen fick adoptera från Bolivia så hade de blivit överlyckliga. Äntligen skulle de få ett litet barn. Hans far hade varit emot det, han ville inte ha något barn som inte hade hans blod, delar av hans dna som barnbarn. Han var fast i det gamla sättet, han var fast i sin tid. Men det hjälptes inte, de ville så gärna ha ett barn att han avslog hans önskan, gick emot honom för första gången i hans liv. Och han älskade det, han älskade att ha makten, att stå emot honom. Men hans hjärta smälte såklart när han fick se henne, när han fick hålla henne i sin famn. Då var hans kultur, hans sätt, hans tid som bortblåst. Nu ville han såklart lägga sig i uppfostran men han stod emot honom, han trotsade honom igen. Det här var hans barn, deras barn, dom skulle uppfostra henne som de ville. Nu tänkte han vad de gjorde fel för att förtjäna det här sättet av uppförande. Skulle de pratat mer om var hon kom ifrån, skulle dom sagt hur mycket de älskade henne mer än vad de gjorde.


Där var det, han kom på det. Det skulle kanske inte fixa allt, men det skulle nog föra dom närmare henne. Han ställde sig upp och gick ut ur köket och bort mot hennes rum. Knackade försiktigt. Inget svar, knackade igen. "Vad är det?" svarar hon. "Får jag komma in?" frågar han. Han hör en djup suck. Hon öppnar dörren och tittar surt på honom med sina mörka ögon. Hon släppte dörrhandtaget och lämnar dörren öppen och vänder sig om och lägger sig på sängen på mage mot honom. Han går in i rummet och sätter sig på sängen. Hörlurarna i såklart igen, hade han väntat sig annat. Han sträckte sig över henne för att nå hennes öra och  tar försiktigt ut en ur hennes öra. "Kan du inte lyssna på mig är du snäll" säger han. Sucken kom som väntat och hon vänder sig om och sätter sig upp i sängen. Hon tar ut andra också och säger: "Du har min uppmärksamhet." "Jag tänker inte bråka, jag kommer i fred, sa han och höll upp händerna i luften för att försöka mjuka stämningen. Tar ner dom igen och säger, "Jag tänker inte tjata, jag behöver mera din hjälp till något" säger han och försöker väcka hennes nyfikenhet till liv. "Hjälp med vad?" Ja där är den, lurigheten i blicken han ville locka fram. Uppmärksamheten var på topp nu märkte han. "Det är den här datorn, jag vill in på en sida men jag förstår inte hur jag ska göra, kan inte du hjälpa mig?" frågade han. Han väntade på en suck och han fick den leverat i tid. "Ok, men du kan inte komma till mig för hjälp hela tiden. Någon gång måste du lära dig själv." svarade hon och gick raskt ut ur rummet.


Hon satte sig vid datorn i vardagsrummet och började klicka på musen för att komma till rätt sida. "Så nu är jag inne på internet, vad är det du vill gå in på?" Jo jag hade planerat en resa, tänkte boka flygbiljetter så om du bara vill hjälpa mig in på sidan så kan jag sköta resten själv" svarade han där han kom bakom henne och stod upp bredvid henne vid datorn. "Resa, vad då för resa?" frågade hon. "Till Bolivia" svarade han. Det här ögonblicket ville han inte missa, reaktionen som skulle komma nu. Hennes ansikte sken upp och ett stort leende bredde ut sig på läpparna. Hon flög upp ur stolen och kramade om honom så hårt att han nästan föll bakåt. Han kramade henne tillbaka mjukt och var så glad för hennes glädje. Hon släppte honom. "Är det sant? Ska vi verkligen åka och besöka mitt hemland?" sa hon och kunde inte sluta le. "Ja jag tyckte det var dags att du får se vad du kommer ifrån, se din kultur för omväxlingsskull" sa han. Hon kramade om honom igen fast den här gången om midjan mjukt, han kramade henne och kysste hennes huvud. Hon lyfte på huvudet och sa "Tack pappa, det här betyder verkligen mycket för mig" Hon släppte honom och började gå tillbaka till sitt rum. "Jag tänkte ringa Julia och berätta allt det här om det är ok?" frågade hon. "Såklart hjärtat, gör du det, hälsa från mig" svarade han. Innan hon vände sig om för att gå in i sitt rum så sa hon, "Förresten, förlåt för förut, jag menade inte att säga så till dig. Jag älskar dig pappa" Han tittade på henne med all kärlek han hade och med ett leende så stort och svarade, "Och jag dig hjärtat" Hon log snabbt och vände sig om och gick in på sitt rum och stängde dörren bakom sig.


Han visslade lågt för sig själv för sin triumf och satte sig ner på datastolen och kollade på skärmen. Han började trycka på knapparna på tangentbordet, kom snabbt in på sidan han ville åt och klickade på tillgängliga flygbiljetter till bolivia. Han hade tagit lektioner i datakurser, han visste hur det funkade, man var ju tvungen att hänga med i sin tid, i sin kultur. Men hans hemlighet var säker hos honom, för de stunder när hon ville hjälpa honom. Dumförklara honom på skoj hur mycket han kom från stenåldern, att alla kunde datorer nuförtiden kunde han inte låta bli att le. För det var deras stund, då hon hjälpte HONOM med något. När hon satt där med läxor, med problem, fanns han där för henne. Och då visste han att hon fanns där för honom, även om det var något så litet som att hjälpa honom lyssna på musik eller lägga in bilder. Så hann han se hennes bilder som hon tyckte om, hennes musik som hon lyssnade på, hennes kultur. Han tog upp hennes spellista och blandade den med hans musik, det blev en kulturkrock, men en kulturkrock av något underbart.


Presentation


Skrivpuffar för glatta livet!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards